Leaving New York
13 Aug 2010 2 kommentarer
Rubriken till detta eminenta inlägg – Leaving New York- är vad Staten Island bör göra enligt en hög procent av deras befokning. Tydligen har öborna fått nog av storstaden och vill tillhöra New Jersey istället… lustiga människor. Personligen tror jag att denna hängivelse till New Jersey måste bero på Sopranos…. eller kanske på Bruce Springsteen.
Leaving New York är också en alldeles fantastisk sång av R.E.M (dagens soundtrack) tagen från albumet Around The Sun från 2004. Låt nummer 1 på skivan om jag inte missminner mig helt och hållet. Bra album! Jag köpte mitt exemplar av skivan i Stockholm någongång 2006 när jag var mensig, hungrig och vilsen i livet.
Framförallt så är Leaving New York precis det som jag själv gjorde för inte alltför många timmar sedan.
Yes mycket riktigt! Är nu alltså väl hemkommen från det stora landet i väst där gatorna är gjorda av guld och ingen är fattig, the best country ever, the U S and A.
Vad annat kan jag säga än att det var alldeles fantastiskt? Vi har gjort allt från alla typiska turistgrejer till mindre typiska grejer. Vi har träffat en massa intressant folk ( en gayporskådis och tre fängelsekunder för att nämna några), ätit och druckit massor, varit sjuka, varit på Broadway, shoppat, åkt igenom nästan hela tunnelbanesystemet, varit i Central Park osv osv osv.
Nedan följer en kort sammanfattning i bilder.
Mera bilder kommer på fb när jag sammanställt albumet ”Sommaren 2010″ efter att ”Sommaren 2010″ faktiskt tagit slut.
Over and out. Jag ska nu fortsätta min karriär som jetlaggad tant som började för några timmar sedan. (Plan J L T) Planen kortfattat går ut på att vara trött och bitter, hålla sig inom en tre meters radie från något mjukt möblemang i hemmet och inte roa sig någonsin mer. Jag håller mig STENHÅRT till plan J L T. Envist satt jag kvar i soffan då till och med föräldrarna lämnade huset och glatt meddelade att de skulle gå någonstans och dricka ”Long Drink” [såndär duvet, såndär blå, jamen såndär dom har på färjan i lådor, såndär god, såndär långg drinkk] (översättning till svenska: Lonkero alternativt Lonken)
Min första bedrift i plan J L T ska vara när jag tar fast lillasyster för att komma hem efter sin utsatta hemkomsttid. Detta kommer att vara höjdpunkten på kvällen och är något jag ser fram emot fruktansvärt mycket. Speciellt eftersom jag redan startat tredje världskriget en gång idag då jag i misstag höll i hennes mobiltelefon och frågade ”vem är Jocke i 8C?”. (på ena sidan i världskriget var jag… som allierade hade jag mor och far (”ja vem e de då??” ”ja berätta nu åt mamma”) och som försvarsarmé en stol. På andra sidan i världskriget var min syster utan armé men med tonårshormoner för en hel armé samt hela världens ilska) Snart kommer alltså slag nummer två i tredje världskriget och jag väntar på ljuv hämnd efter första slagets bittra förlust.
För övrigt var detta min sista semesterdag…. oh the sweet times in life. Blir ju alldeles varm inombords när jag tänker på att nu är det slut på tiden då man är ledig och ändå får betalt. Snart väntar tidiga morgnar och regniga dagar igen. Hurra! Kan man bli lyckligare än såhär?
En inledning
01 Aug 2010 1 kommentar
Jag hade tänkt ägna mitt första blogginlägg åt människor.
Fantastiska människor som på ett eller annat sätt hamnar i ens liv och som man är sådär lycklig och fruktansvärt tacksam över att finns där. Människor som man har mer eller mindre kontakt med men som man vet att de aldrig aldrig försvinner och skulle de mot förmodan försvinna så återkommer de efter en tid – och man vet det.
Jag hade tänkt skriva hur mycket jag älskar och uppskattar dessa få men viktiga människor och hur bekymrad jag är över att jag inte tillräckligt ofta uttrycker och berättar för dem hur fina de är. Jag hade tänkt ösa all världens kärlek och rosor över dem och riktigt ordentligt en gång för alla basunera ut till världen att dehär människorna – de är fantastiska.
Men efter dagens möte med en viss individ, en individ jag inte har sett, hört av och faktiskt medvetet tagit avstånd från de senaste 2,5 åren har jag på något sätt inte fötterna neråt och huvudet uppåt längre.
Jag kan inte förmå mig att skriva ens en rad om det jag hade tänkt. Alla mina tankar försvann och ersattes med en känsla som jag inte hittar ord för. Lättnad? Olust? Ilska? Glädje? Mitt vokabulär räcker inte till och jag kan inte förmå mig att fånga en enda tanke.
Kanske var det här början på någon slags vänskap eller så var det slutet på en väldigt utdragen historia – min enda långa historia.
Hur som helst så blev det en inledning på min blogg – hjärtligt välkomna.
